Den sömlösa skjortan

Under titeln "Stoff für Geschichte(n)" (Tyg för historien) visade Fischer- und Webermuseum Steinhude i samarbete med Leibniz Universität Hannover en utställning om en skjorta som vävdes 1728 utan söm, vilket fortfarande anses vara en teknisk utmaning att väva idag. Utställningen handlar om det mångtusenåriga fenomenet sömlöshet i vävkonsten, ett textilt ideal som kan liknas vid cirkelns kvadratur eller evig rörelse.

Idén att presentera detta ämne i en specialutställning uppstod i samband med en kurs på universitetets historiska institution och utvecklades av en projektgrupp av studenter med hjälp av museichefen Sandra Kilb och föreläsaren Stephanie Kirsch. Den sammansvetsade strukturen av vetenskaplig forskning, pedagogisk och teknisk expertis samt studenternas initiativ resulterade i ett projekt som behandlar både sömlöshetens historiska sammanhang och hantverket av sömlösa textilier.

I en föreläsning på Leibniz Universität Hannover presenterade Eva Jordan-Fahrbach, textilkonservator på Herzog Anton Ulrich Museum i Braunschweig, resultaten av sin tre månader långa analys av den sömlösa skjortan innan utställningen öppnade: Den sömlösa skjortan vävdes troligen 1728 av den unge och ambitiöse 18-årige vävaren Johan Hendrick Bühmann från vävarbyn Steinhude. Motiven ligger delvis inom området för historiska indicier. Å ena sidan var han förmodligen angelägen om att visa sig värdig mästartiteln - som han enligt källorna hade nekats före detta exceptionella arbete. Han hade till en början inte blivit antagen till den Zuft som grundats strax innan i Steinhude. För det andra hade han uppenbarligen ögonen på dottern till en lokal vävmästare, som han gifte sig med efter en lång väntan vid 36 års ålder - efter faderns död. Bruden var då 34 år gammal och hade tydligen väntat på honom. I Steinhude lever historien om skapandet av denna speciella skjorta och mästerverket i vävning än idag, vilket sonen till borgmästaren i Steinhude rapporterade under föreläsningen.

Steinhudes sömlösa skjorta var ursprungligen en dubbel. Den unge vävaren Heinrich Bühmann vävde först ett sömlöst exemplar. Han gjorde sedan en andra sömlös skjorta till sin överhuvud, Albrecht Wolfgang Graf zu Schaumburg-Lippe. Han sägs ha testamenterat den till kungen av Portugal genom sina adliga förbindelser. Denna andra skjorta är försvunnen idag.

Temat sömlöshet nämns redan i Bibeln. Under Heinrich Bühmanns tid i Steinhude och ända in på 1800-talet har andra sömlösa skjortor gått i arv. Glasgow Museum äger ett exemplar som tillverkats av en skotsk vävare. Denna skjorta tillverkades som en gåva till kung George IV år 1821. Detta exemplar är dessutom utrustat med invävda volanger vid bröstöppningen. En illustration finns i Ursina Arn-Grischotts bok "Doppelgewebe in der Handweberei". Museet anger siden som material. Det skulle också kunna vara det finaste linnet. I Skottland finns det totalt fyra bevarade sömlösa skjortor, en av Henry Inglis och en av Henry Meldrum, som båda finns i Dunfermline Museum, som för närvarande håller på att byggas om. Focke-museet i Bremen har en sömlös jacka från 1640.

Eva Jordan-Fahrbach har rekonstruerat tillverkningsmetoden på följande sätt: Nyckeln till tillvägagångssättet är kombinationen av arameiska och moderna vävtekniker. Till exempel har den gamla tekniken med bräd- eller bandvävning varit levande i den nordiska kultursfären från brons- och järnåldern till nutid. De magnifika germanska mantlarna tillverkades på detta sätt med en kombination av prydnadsband med hjälp av brädvävningstekniken och omvandlingen av de inlagda väfttrådarna till varptrådar i den - då vanliga - viktvävstolen. Detaljer om denna vävteknik ges av vävmästaren Erika Arndt i hennes "Handbuch Weben". Här kan du läsa om rekonstruktionen av den magnifika kappan från Hunteburg Moor nära Oldenburg som hon vävde för Landesmuseum i Hannover. Detaljerad information om denna teknik finns också i Stefan Mecheels/Hergert Vogler/Josef Kurz bok "Kultur- & Industriegeschichte der Textilien". I likhet med denna teknik - enligt Eva Jordan-Fahrbach - tog den unge vävaren Heinrich Bühmann uppenbarligen sin sömlösa skjorta från vävstolen flera gånger och vände den 90 grader varje gång. Han lät inslagstrådarna hänga ut ur tyget, vände sedan tyget och klämde fast dessa trådar i vävstolen igen som varptrådar och fortsatte att väva. Enligt Eva Jordan-Fahrbach började Heinrich Bühmann sina vävda tyger vid halsbandet med en blockdamast av fembands varp- och väftatlas. I antika vävnader är en blockdamast ett mönster i sektioner med en motväv på varp- och väftsidorna, liknande en väv som idag är känd i gruvdukar och även kallas bonddamast. Heinrich Bühmann gjorde denna blockdamast för halsbandet i en fembands varp- och väftatlas och arbetade in två knapphål direkt i den. Av manschettens uthängande väfttrådar, inklusive ytterligare insatta trådar för den nödvändiga krympta fylligheten, gjorde han axelok som pryds med bindningar. Han förvandlade inslagstrådarna som hänger ut här till varptrådarna på fram- och baksidan. Även här satte han in ytterligare trådar för att uppnå den nödvändiga fylligheten. Från den första delen av kroppen lät han varptrådarna för ärmarna hänga ut. Från bålen - i vilken han arbetade in bröstslitsen - skapades kilar i anslutning till ärmarna. Bålen tillverkas i dubbel vävteknik och slutligen som ett rörformat tyg, återigen vävt med sidoslitsar i den nedersta delen. Längst ner avslutas skjortan med en fast kant genom att varptrådarna förs tillbaka in i tyget en i taget, där de knyts parvis på insidan. Ärmmuddarna har också slitsar och är återigen gjorda i blockdamast, denna gång i sektioner med varp/väft-kypert 3/1, eller 1/3.

Under arbetet med skjortan analyserade Eva Jordan-Fahrbach olika vävtekniker, från twill- och satinväv till canvas- och dubbelväv samt den urgamla tekniken att ta ut och återplacera tyget i vävstolen. Trådtätheten var extremt fin och hög för ett handvävt arbete: mellan 20 och 25 trådar per centimeter i varp eller inslag, beroende på partiet (tätast i kilen) per lager. I en dubbelväv med två lager ovanpå varandra innebar detta en total densitet på 40 till 50 trådar per centimeter. Och allt detta i det finaste handspunna linnet med en tråd. Utmaningen var framför allt att utforma tyget med så många på varandra följande tekniker och sektioner, vilket krävde att tyget togs ut ur vävmaskinen flera gånger för att omplacera varp- och väfttrådssystemen och fortsätta väva i en annan riktning. Detaljer i forskningsrapporten av Eva Jordan-Fahrbach med flera illustrativa foton från analysarbetet publiceras i tidskriften "Spin off - Summer 2015".